P6 Göteborg

Är ni inte färdiga än? Rappa på! Del 3
Snön låg i drivor längs den nyligen skottade vägen. En ensam gatulampa lyste svagt upp gården och de tre tomma parkbänkarna. Hade det här varit en saga med lyckligt slut hade det funnits en rund isbana i mitten av allt det här, där hjältarna i slutscenen skulle åka skridskor tillsammans. Men det här är inte en sådan typ av historia. Den enda som skulle kunna hitta något romantiskt på den gården skulle möjligtvis vara Josefine under pulkaåkning eller snögubbebyggning. Men pessimistisk som jag är stod jag i korridoren på tredje våningen och spanade ut på vintervärlden genom fönstret. Och nog för att jag i fantasin hade byggt upp sagor som liknade den ovan beskrivna tvivlade jag starkt på att verkligheten skulle komma ens i närheten av fantasin.

Medan mina drömmar krossades sänkte jag blicken och fick syn på den lyckligt sovande humlan, vilken jag misstog för en geting. Då jag är allergisk mot getingar, eller snarare getingstick, backade jag snabbt några steg. Min backning kom dock av sig då jag krockade med Jennifer som just kom ut från sitt rum. Jag gestikulerade vilt emot humlan.

-Jag har getingallergi, förklarade jag.

-Samma här! svarade Jennifer.

Hon anslöt sig till min backning och vi fortsatte bakåt tills vi stötte ihop med Amanda som undrade vad vi sysslade med. Efter att ha förklarat situationen för henne skrattade hon åt oss. Det var ju inte alls någon geting. Det var ett bi. Och Amanda var alldeles särskilt förtjust i bin.

Jag och Jennifer hade stannat precis utanför rum 333, vilket jag visste tillhörde Tobias. Dörren stod på glänt och efter en snabb ögonkontakt hade vi gett honom oväntat besök. Tobias satt framför datorn med en hög böcker i knät. Och till vår förvåning var det inte kokböcker han hade i knät utan kurslitteratur. Tobias hade omtenta. Men jag konstaterade ganska snabbt att Tobias inte läste i böckerna, så jag undrade varför han hade dem i knät.

-Du borde sitta på dem! sa Caroline som just kom in i rummet tillsammans med Rebecca.

-Har du tenta nu? undrade Rebecca.

Tobias ville försvara sig. Den här gången hade han ju faktiskt påbörjat tentan och inte druckit ett dugg alkohol ännu. Så han tog den översta av böckerna han hade i knät och visade upp för oss.

-Här står det "motsättningar inom regeringen”, sa han.

- What? Är du läskunnig nu också? frågade jag chockerat.

- Nope. Han bad grannen läsa högt, förklarade Caroline.

Och det var först nu vi upptäckte killen som satt på stolen intill Tobias. Han var en sådan där intetsägande person som man glömmer bort vem han är oavsett hur många gånger man träffar honom. Jag kunde inte påminna mig om att jag någonsin hade sett honom trots att vi uppenbarligen bodde i samma korridor, såvida det inte var Tobias granne från Stockholm som hade kommit på besök för att läsa för Tobias. Men det verkade lite för bra för att vara sant.

-Ah. Smart kille, konstaterade jag.

-Tobias kommer att få omtenta på omtentan, konstaterade Rebecca.

Vi lämnade Tobias rum och gick ut i korridoren där vi träffade Madde som klagade på att hon var så extremt ensam (vilket var underligt eftersom Sofia ju satt fast i henne) och att ingen ville dejta henne. Rebecca blev genast väldigt upprörd, varför peppiga Caroline ville veta vad som felades henne.

-Jag trodde jag och Madde redan dejtade, avslöjade Rebecca.

Caroline fick dock ingen chans att uppmuntra Rebecca, för i samma ögonblick dök Sebastian upp. Han avbröt sitt dörrknackande och rusade fram till Madde.

-Madde ska göra negerdeg, ropade han.

-Om du handlar kan jag fixa dig lite deg, svarade Madde.

-NEGERDEG! Sockerstyle, tjöt Sebastian av glädje. Det verkade som om han kanske till slut hade hittat en vän.

-Meh… Nej! Det heter chokladbollar eller kokosbollar din baj, surade Rebecca. Hon uppskattade inte att Sebastian höll på att stjäla hennes dejt ifrån henne.

Sebastian å sin sida hade istället fått en sådan adrenalinkick av sin framgång i vänsökandet att han började attackera en efter en i sällskapet med underliga kommentarer om vad de borde göra. Det hela slutade med att Madde tyckte att han hade på tok för mycket energi. Hon tyckte rent ut sagt att han var jobbig. Det var då Rebecca såg sin chans att vinna tillbaka sin dejt. Hon gick fram till Madde och föreslog att de skulle ha en dejt senare samma kväll.

-Jag, din granne, kan fixa tills vi ses, sa hon.

-Åh, vilken toppengranne jag har! Sa Madde och kramade om Rebecca. Sofia kramade lite också, även om hennes närvaro inte är viktig för den här delen av historien.

-Rebecca ska baka bollar åt mig, utropade Amanda, som hade stått tyst och iakttagit hela situationen tillsammans med humlan, vilken hon trodde var ett bi.

-Jag kan baka till min dejt och Amandus the fluffy thing, svarade Rebecca glatt.

-Meen! tjöt Sebastian. Han förstod inte hur det hade kunnat gå så snett.

Sällskapet började splittras. Alla hade de planer för dagen utan Sebastian. Hans planer hade ju nyligen grusats av den nu så lyckliga Rebecca som begav sig till affären för att handla ingredienser till kvällens bakande. Jag och Jennifer hade sedan länge avlägsnat oss, då vi inte ville vara i närheten av humlan, vilken vi fortfarande trodde var en geting. Caroline hade massvis med folk som hon skulle peppa och Madde gick iväg för att göra sig i ordning för kvällens dejt. Sofia följde givetvis ofrivilligt med. Sebastian såg dock för ett ögonblick hoppet tändas, då Amanda dröjde kvar något längre än de andra. Men då hon såg hans exalterade ögon skyndade hon sig att säga:

-Jag ska på julmarknad med mitt homosexuella bi!

Därnäst marscherade hon iväg med den något schizofrena humlan som började tvivla på om den verkligen var en humla. Och nyheterna om att den dessutom skulle vara homosexuell, det var definitivt en chock. Det hela blev lite för mycket att ta in, så den tuppade av på sin nyblivna ägares axel.

Fortsättning följer...
Är ni inte färdiga än? Rappa på! Del 2

Josefine vaknade av att det stack i näsan. Med en mindre kraftansträngning tvingade hon upp huvudet ur boken som låg framför henne på skrivbordet och suckade djupt åt det veck hon hade råkat åstadkomma i referensexemplaret hon stulit från biblioteket. Det luktade bränt. Men det var inte hennes överhettade dator som orsakade lukten konstaterade hon när hon raderade de fyra sidorna hon fyllt med bokstaven n under tiden hon sov. Josefine vidgade näsborrarna och sniffade runt i luften. Hon drog in luften i näsan och konstaterade att brandlukten inte kom ifrån hennes rum, utan utifrån korridoren.

 

Korridoren låg öde. Josefine spårade lukten in i köket. Väl inne i köket var det inte svårt att upptäcka vad som var källan till odören. Ett stort rökmoln vällde ut ur ugnen; samma ugn som Josefine hade planerat att baka lussebullar och pepparkakor i. Hon stängde av värmen i ugnen och öppnade luckan. Röken attackerade henne och gav henne en våldsam hostattack. Ögonen började rinna.   

 

Just i det ögonblicket rusade Jennifer in i köket med en brandsläckare i famnen och ett ansikte som vittnade om målmedvetenhet och stridsberedskap. Hon började spruta vilt i riktning mot ugnen och Josefine.

 

- Men rostad macka, bacon, ägg och tomater! ropade Jennifer. Jag vill ha Pizza!

 

- Alltså vad i helvete håller du på med?! Skrek Josefine. Du sprutar ju ner hela mig. På det här viset kommer jag bli tvungen att få dig vräkt! Vi kan ju inte ha galningar boendes här!

 

-Du kan va knäpp, svarade Jennifer. Men skummet hade tagit slut, så hon sprutade åtminstone inte längre.

 

Josefine var blöt från topp till tå. Skummet låg i drivor omkring henne och nådde henne upp till knäna. Hon insåg att det påminde om snö. Snö var något av det som Josefine tyckte allra mest om. Hon böjde sig ner och tog upp lite i handen.  Med en blick på Jennifer började hon forma den ovilliga massan till en boll som hon sedan slungade iväg i riktning mot Jennifer.

 

-Snöbollskrig! deklarerade hon.

 

I rum 322 flög Matilda upp ur sängen. Hade hon hört rätt? Hon kutade runt ett par varv i rummet innan hon störtade ut i korridoren. Hon sprang rakt in i Sebastian som högljutt klagandes gjorde ett ärovarv på ett ben samtidigt som han försökte greppa om sin ömmande stortå. Matilda hann inte vänta för att se hur det gick med honom utan rusade raskt vidare i riktning mot köket. Hon kunde höra honom ropa sitt namn efter sig. Men hans ensamma röst försvann snabbt då den överröstades av krigsropen i köket. Matilda dök rakt in i den högsta drivan med skum och begav sig sedan orädd rakt in i stormens öga.

 

Oväsendet från köket samt Sebastians klagoskrik fick korridoren att så smått börja vakna till liv. Torbjörn hade dock förutom öronproppar och händer för öronen, lagt huvudet under fyra kuddar, så han stördes inte av oväsendet utanför utan sov lugnt vidare. Madde däremot hade inga öronproppar och nu började hon oroligt röra på sig i sängen vilket resulterade i att även Sofias axel kom i våldsam rotation. I och med att de båda tvillingarna satt fast i varandra följde de ofrivilligt med i varandras rörelser, och när Sofia nu irriterat drog åt sig sin axel och rullade över på mage följde Madde med. Hon rullade över Sofia och skulle ha hamnat bredvid henne om sängen hade varit bred nog för det. Nu for hon i stället med hög hastighet rakt ner på golvet och drog med sig Sofia i fallet. Deras klagotjut utmanade Sebastians som fortfarande hördes i korridoren innan de beslutade sig för att gå ut för att se efter vad som egentligen höll på att hända där utanför.

 

De öppnade dörren iklädda en bred morgonrock med fyra ärmar. Sebastian hoppade fortfarande omkring på ett ben i en ring samtidigt som han ynkligt ropade på Matilda. Caroline och Charlotte kom dansandes med en boomblaster emellan sig som de spelade Pokemon theme song på. Madde och Sofia följde efter de dansande tjejerna mot köket samtidigt som de sjöng med i den välkända melodin. Och det var just den melodin som fick Tobias att vakna till i ett rum lite längre ner i korridoren.

 

Han hade däckat med vodkaflaskan i ett fast grepp i famnen några timmar tidigare. Nu vaknade han av att han själv började sjunga på Pokemonmelodin. Han stönade högt när huvudet började banka, och vad det än var som lät där utanför i korridoren så var det en oerhörd plåga för hans känsliga öron.

 

-Gotta catch’ em all, nynnade han och släpade sig upp ur sängen.

 

Tobias lämnade vodkaflaskan i sängen och gick barfota ut i korridoren. Han lokaliserade att oväsendet kom ifrån köket och släpade sakta fötterna i den riktningen. Han blev strax omsprungen av Patrik som kom som skjuten ur en kanon ropandes:

 

-Snöööö!

 

Tobias kunde inte förstå vad som hade tagit åt honom. Men det hela blev väldigt klart för honom när han hade passerat den roterande Sebastian som vid det här laget mest påminde om en ballerina och kom in i köket som liknade dansgolvet på zkumgasquen. Ett stort skumbollskrig utspelades med Jennifer och Josefine i spetsen. Patrik höll på att dränka Matilda i en stor hög skum, Madde och Sofia agerade snökanon och Charlotte och Caroline gjorde snöänglar en bit bort. Mitt i allt det här stod ugnsluckan fortfarande på glänt och den brända odören hängde kvar i luften som en svag påminnelse om hur det hela började.

 

-Min baconpaj! utbrast Tobias, när han förstod hur det hela hängde ihop.

 

Fortsättning följer...

Är ni inte färdiga än? Rappa på! Del 1
I en studentkorridor på tredje våningen, någonstans mellan Chalmers och djävulsön, hade en trött humla kurrat ihop sig på en fönsterbräda. Sedan solen hade gått ner ett par timmar tidigare hade den tappat all energi, och det enda som höll den uppe var det faktum att den hade undkommit de köldbitande snöpiskande vindarna och minusgraderna som skulle få pälsen att stelna som istappar. Nu surrade den tyst för sig själv medan den lyssnade på det smattrande ljudet från hundratals tangenttryckningar. Det var ett rofyllt ljud. Kontinuerligt och utan överraskningar. Men det var något som snart skulle förändras. Ikväll skrev nämligen majoriteten av de som bodde i korridoren tenta, och ångesten var på väg att hinna ikapp dem.

-Är ni inte färdiga än? Rappa på!

Patriks röst ekade genom korridoren. Han lät frustrerad och uttråkad. Han verkade ha svårt att hålla fingrarna i styr och styrde stegen mot Torbjörns dörr, som låg längst ner i korridoren. Likt ett uttråkat barn som börjar bråka med sina småsyskon skulle snart Torbjörn få smaka på Patriks tristess.

I köket var Tobias i full färd med att baka baconpaj när han hörde Patriks stämma. Färdiga? funderade han, med vaddå? I samma stund som Patrik började banka på Torbjörns låsta dörr slog det honom. Han hade ju en hemtenta som skulle lämnas in ikväll. Det hade han helt glömt av. Pajen åkte in i ugnen och Tobias skyndade tillbaka till sitt studentrum.

I rum nummer 325 satt de siamesiska tvillingarna Madde och Sofia. De var på gott humör och turades om att trycka på tangenterna. Sedan födseln satt Madde, som var en aning kortare än Sofia, fast med huvudet i Sofias axel. Det kan låta som en jobbig situation, men de hade lärt sig att hantera det och Madde trivdes med att alltid ha en given huvudkudde när det var dags att sova. De hade nu enbart en fråga kvar på tentan och de jublade på kapp med Matilda som satt i ett rum tvärs över korridoren och skrev om utbäldnängspålitästäsk månåpålischm .

Matilda hade dyslexi och examinatorn skulle aldrig lyckas tyda de väl underbyggda slutsatser hon dragit utifrån grundliga analyser av kurslitteraturen och visst inflytande från Charlotte och Jonas som jobbade på studentkåren. Men det var Matilda helt ovetandes om i nuläget. Hon hade fått upp ett riktigt flyt i sitt skrivande och höll ett tempo som skulle utmanat den snabbaste skrivmaskinsskrivaren i världen om det inte vore för att inte ett enda ord var rättstavat. Innan kvällen var slut skulle hon ha nått 345 sidor av otydbar genialitet som hade kunnat bli utgiven av ett bokförlag om någon hade förstått vad Matilda förstod och hade kommit fram till.

Tobias hade nu öppnat vodkaflaskan han förvarade intill sin samling kokböcker och druckit en rejäl klunk. Han var ganska lättpåverkad och började redan känna ruset sprida sig genom kroppen. Detta skulle underlätta tentaskrivandet, eller åtminstone döva ångesten inför den stundande omtentan. Tänk om han kunde få någon annan att skriva tentan åt honom?

Som genom telepati öppnades två dörrar i korridoren exakt samtidigt. Det var Charlotte som glittrade på kapp med en twilightvampyr (fast hon behövde inte solljus för att glittra) och det var Caroline som studsade upp och ner av upphetsning. De tittade på varandra i samförstånd, sedan började de springa runt i korridoren och öppna den ena dörren efter den andra samtidigt som de ropade peppande kommentarer till alla tentaskrivarna.

Patrik hade tröttnat på att banka på Torbjörns dörr. Han hade sett genom nyckelhålet att Torbjörn ändå satt med händerna för öronen och förmodligen inte hörde hans bankande. Nu anslöt han sig till hejaklacken. Men istället för att ropa saker som ”Kämpa på!” eller ”Ni kan klara det!” ropade Patrik:

- Guillou-metoden är bäst! Drick, aspar, drick!

Och åtminstone Tobias lyssnade ju på det rådet. Jag hade försökt bjuda in honom till mitt rum på en shot punsch eller två. Men när jag satt där framför datorn i ett försök att förtränga den rättningshög som sträckte sig från rummets golv till dess tak började jag tvivla. Tobias hade ingått en pakt med mig om att han skulle rätta mina prov och uppsatser om jag skrev hans tenta. Men nu höll jag på att förlora hoppet om att han skulle dyka upp. Det var nog bara påhitt från hans sida, något han sa, men inte menade egentligen. Vad jag inte visste var att Tobias låg däckad i sin lägenhet. Hans låga alkoholtolerans hade fått honom att somna in i den djupa sömn som korridorens husdjur eftersträvade. Så medan modet sjönk i mitt bröst började jag skriva ner den sorgliga historien som nu berättas.

Under tiden ute i korridoren öppnade Charlotte dörren till ett studentrum där det inte skrevs tenta. Det som mötte dem innanför dörren var Pether och Måns som låg och myste i sängen. De hade inte tenta idag utan var lediga. Pether höll just på att samla kraft till att gå upp och blanda ihop lite oboy till sig själv, så när dörren öppnades och de peppande orden började hagla över dem reste han sig slutligen upp från sängen. Måns passade på att be Pether att han skulle hämta oboy åt honom också. Patrik försökte övertyga Pether om att han skulle blanda Minttu i oboyen innan de avlägsnade sig från rummet.

När humlan trodde att det inte kunde bli värre dök Sebastian upp i korridoren. Han var en mycket ensam själ och i desperat behov av en vän. Han kunde tänka sig vem som helst bara han fick tag i en vän. Han började därför knacka på korridorens alla dörrar i tur och ordning och ropa namnen som han läste på namnskyltarna, som satt där för brevbärarens skull. Humlan drog en djup suck, burrade upp pälsen och kröp in bakom en handmålad blomkruka. Där lade han sig till rätta och slöt ögonen.

Fortsättning följer…